Fujisan fjärran
Ungefär samtidigt skrev jag en veckoårsbok bestående av 52 stycken tankadikter, eller snarare dikter i tankaform. Det är det sedan 300-talet i Japan stammande versmåttet, femradingar med stavelseindelningen 5-7-5-7-7. Med haikun är sambandet, att det på 1600-talet blev ett mode, att skriva bara de första tre raderna, vilket senare blev en mycket mer känd och populär versform.
Några ord om vad en haiku och en tanka, eller waka som den också kallas, går ut på, kanske vore på sin plats. För enkelhetens skull kunde man kalla en haiku för den yttersta koncentrationen av en tanka. På tre rader, japanerna är inte så slaviskt bundna till stavelseräkning som europeerna, huvudsaken är att dikten är bra.
En situation presenteras. Plötsligt händer det något som får hela perspektivet att förskjutas. Dikten slutar i en ny situation eller verklighet. Idealet är att i det lilla, triviala, spegla livsfrågorna. Dikten kan vara allvarlig eller humoristisk, men insiktsfull. Varje årstid har sina klassiker och återkommande symboler, exempelvis månen och körsbärsblomman.
Tankadikten ger således mer utrymme för en genrebild eller ett skeende. Jag skiljer på rena haiku eller tanka och dikter i haiku- eller tankaform. Detta för att jag använder dem rätt självsvåldigt, för reflexioner och t o m aforismer, vilket inte är acceptabelt enligt japansk praxis.
"Fujisan (smeknamnet pa Japans heliga berg) fjärran" är väl så mycket filosofi som poesi.
Här två exempel på varje diktform
Elden har falnat
I askan ser jag din bild
Så tilltar vinden.Vänd dig om. Lär av
det förflutna. Tro på dig
själv. Vänd dig ej om.
Som en stor tsúru
med månen under vingen
står det grå trädet.
Dess skyddsling betraktar oss
medan vi ser på teve.Det vita tuschet.
Marken är fläckig av snö.
Allting väger, men
kampen varar bara så
länge den finns inom oss.
Ur "När livet ända" respektive "Fujisan fjärran"
Teckningarna har gjorts av en av mina bästa vänner sedan gymnasiet Per-Ove Sporrong, arkitekt och Blandarredaktör.