När livet ändå
Ett länge närt intresse för japansk kultur resulterade i en haikusamling 1982, som är den enda bok som givits ut på ett av de stora förlagen. Om jag får skryta lite, så var det ett av fyra utgivna manus det året, av etthundra insända, och där 25 höll så hög klass, att alla borde ges ut, enligt förlagsredaktören.
Med den absolut nödvändiga marknadsföringskapaciteten sålde den också bra, 770 ex. En andra upplaga kommer jag eventuellt att ge ut framöver, då jag nu fått rättigheterna av R&S. Boken har vackra tuschteckningar av en god vän och bildkonstnär inom Roslagens konstnärsgille, Nils Anundsson.
Japanintresset gick till sin höjdpunkt året efter, då jag fick göra en "pilgrimsresa" till Japan. Från ett ännu ljummet Tokyo i brinnande höstfärger tog vi tåget upp i bergen för att bese min läromästare Issas hem, grav och museum i byn Kashiwabara, som den hette på hans tid (haikumästaren Issa dog 1827). Temperaturen sjönk och vinterns första snöflingor dalade sakta över banvallen.
Jag skrev en haikudagbok från resan, att läsas upp vid kvällsvarden varje dag. Denna kommer att ingå i en eventuell haikusamling framöver. I slutet av 80-talet var jag tvungen att tona ner japanintresset. Jag nådde en punkt där jag skulle bli tvungen att flytta till Japan. Hemmavid skulle jag annars bli betraktad som en kuf.