Konsertmästarens sista kris
Med poesi kan man inte "grovjobba", dvs det är ingen 9 - 5-sysselsättning. Det går däremot bra med dramatik, vilket är bland det roligaste som finns att skriva. Att få akten färdig, spela upp den på golvet, se att det börjat ljusna ute, titta på klockan, "Fan, jag har ju patient i morgon bitti", och så i säng och somna lycklig, är oslagbart.
Pa 70-talet satsade jag på en karriär som dramatiker, skrev på fritiden och sedan med en extra vardag för ändamålet. Jag skall inte gå in på den tioåriga golgatavandring som väntade. I min första kontakt med radio och TV runt om i landet, bad jag nämligen alltid om att få till stånd en diskussion om pjäsen, för den händelse den inte skulle bli antagen.
Med undantag för TV2, som jag vände mig till först, och där man kyligt konstaterade att "Vi kan inte särbehandla dig", så tyckte man alltid att det var en rimlig begäran. Det fungerade en gång av alla 30-talet kontakter.
En av de sex pjäserna var nära att bli antagen i Göteborg. Regissören ville sätta upp den ("Fem år"), men fick inte tillräckligt många i teamet med sig, och efter två års förhandlingar gav hon upp. Hela dramatikerkarriären gav jag själv upp 1980, då jag fick möjlighet att hyra och bygga en praktik i ett 1700-talshus i gamla stadskärnan i Norrtelje. "Min legitimation är ändå min, och jag behöver inte stå med mössan i hand", blev mitt motto då.