Presentation
Nio år är definitivt en för ung ålder för att bestämma det framtida yrkesvalet. Men så gammal var jag när jag beslöt mig för att bli tandläkare. Utan påverkan av föräldrar eller kännedom om en sådan miljö, men i en tid när beröm sällan gavs, var vuxenvärldens tysta gillande beröm nog. "En grabb som visste vad han ville..." var fullt tillräckligt för självkänslan. Jo, jag hade en jämnårig lekkamrat ibland, vars far var tandläkare på Hornsgatan nära Slussen på Södermalm, där jag växte upp på Södergatan (nuvarande Skaraborgsgatan) några kvarter därifrån. Jag minns att man i den där praktiken först kom in i väntrummet, behandlingsrummet låg mittemot och bostaden låg innanför, vilket verkade praktiskt.
Efter 15 år och skolgång i Nya Maria och Södra Latin flyttade familjen till Uppsala 1954, där jag tog studenten pa Läroverket, nuvarande Katedralsskolan, 1957. Ja, tandläkarexamen blev det också 1962 i Stockholm, efter att ha haft svåra dubier sista året i gymnasiet. Det var journalistiken som konkurrerade. Men ett sådant gammalt beslut överger man inte så lätt. Som entusiastisk modellbyggare i unga år trodde jag att yrket skulle tillfredsställa både handen och hjärnan. Stress var inte ett uppfunnet begrepp på femtiotalet.
Men jag var bara åtta år när jag bestämde mig för att bli författare. Jag kan ännu se enochenhalv sida knaggligt textade blocksidor, början på en berättelse om en grabb som hittade på bus. Dikter skrev jag under hela gymnasiet, där inspirationskällor för poesin vartefter blev Vilhelm Ekelund, och senare Werner Aspenström och Tomas Tranströmer, gammal södralatinare liksom Stig Dagerman, som gjorde ett djupt intryck vad gäller prosan.
Dessa valfränder har jag främst och alltid burit med mig, även om listan blivit mycket längre genom åren. En diktsamling låg nästan färdig när jag gick ut tandläkarhögskolan. Men med familj, arbete och ansvar blev den aldrig helt färdig och utgiven och det får man vara tacksam för idag.